idakristoffersson

"Jenny" påminner lite om boken "Pojken som kallades Det". Båda handlar om misshandel, utfrysning och ensamhet. Där folk ser men inget gör, känner rädsla men vågar inte göra motstånd eller har ingen chans att göra det. Pojken som kallades Det blir misshandlad av sin mamma, ingen av hans syskon blir det, bara han, han är den utvalde. Så som Jenny är den utvalde till att bli våldtagen och Juha till att bli misshandlad.
Jag skulle vilja att man får se hur Jennys liv är som vuxen. Att hon har lyckats med det hon vill göra. Skaffa familj, tv stjärna, jobba på BRIS eller kanske lärare. Spelar ingen roll vad hon är, bara hon är lycklig och känner trygghet hos någon eller några personer. Så att hon kan skratta i Stefans ansikte, jag har lyckats, det har inte du.
Däremot tror jag inte att det är så. Ska man tolka boken rätt är hon antagligen död och det är därför Juha åker runt till personer i klassen och förhör om våldtäkten. Han måste få veta för att han ska kunna gå vidare nu när hon inte har gjort det. Men det ska bli intressant att höra Roys version om den kvällen, om han nu berättar den. Han beter sig otroligt konstigt när Juha ställer frågor om varför hans jacka låg över Jenny dagen efter våldtäkten. Var Roy ännu en gång en feg människa som inte vågade säga emot? som den dagen när Juha blev misshandlad framför ögonen på Roy och han tittade på under hela tiden förutom när de slog sönder hans ansikte. Sa ingenting, gjorde ingenting, låtsades som att han inte kände Juha. Jag förstår om man kanske inte kan gå emellan, antagligen hade Roy fått storstryk då också. Men ring polisen? skrik för hjälp? gör något! Ett typiskt uttryck som passar in: "ingen kan göra allt men alla kan göra något".

Jenny, som är huvudpersonen, beskrivs väldigt ensam och instängd i sig själv. Som att hon inte har någon riktigt nära vän eller familj. I boken står det "Hon förstår att detta är det varma välkomnande hem som hon själv aldrig haft. Detta är den trivsamma familj hon själv aldrig levt med. Hon med sin döda mamma och allvarliga pappa i det tysta huset med alla uppstoppade djur och tunga arvemöbler. Jenny är Alien. Jenny är den främmande". Alla vet vad en Alien är men ingen känner dem. Alla vet vem Jenny är, men ingen känner henne, hon är främmande för dem alla fast de gått i samma klass i 9 år. Hon är den onsynliga tjejen som funkar att vara med om man inte har någon annan. Det ska vara ett katastrofalt läge om man vill vara med Jenny, som för Sofi Bodén. När de ska ha klassfest ute vid en sjö måste man gå igenom en skog utan lampor. Alla i klassen åker moped och skjutsar varandra, utom Sofi Bodén och Jenny. Sofia har frågat Jennie om dom ska gå tillsammans eftersom det inte finns någon annan än Jenny somhon kan gå med 
"Halv nio. Tigande promenerar de genom skogen mot sjön. Sofi Bodén går med stora kliv, och Jenny får springa för att hålla jämna steg." och längre ned på sidan står det "Troligen vill Sofi Bodén bara komma fram så hon kan skaka av sig Jenny. Inte förrän de ska hem igen genom skogen behöver hon henne". Jenny vet själv om att Sofi går med henne bara för att det inte finns någon annan, ändå går Jenny med Sofi för att hon inte vågar säga annat. Hon vill inte ens gå på festen men Pia hade sagt åt henne att hon måste komma och hon vågade inte stå emot. Alla gick på festen, glada som ledsna, utom Juha. Juha hade varit Jennys förebild, hennes enda vän. Nu umgicks de inte längre. Kanske var det han hon behövde, någon som vågade stå emot och inte bara följa med flocken.

Bokens inledning består av massa frågor, konstiga och irriterande. Jag skulle inte bli förvånad om personen i fråga som får alla dessa frågor skriker inombords "håll käften!". Men frågorna gör mig också förstådd att något inte är rätt, är detta frågor från en doktor till en psykiskt sjuk patient? Till Jennie? Jag blir förvirrad och har inte tålamod till att vänta på en förklaring varför dessa frågor ställs och till vem. Ingenting blir heller klarare under de kommande sidorna och när inledningen är slut tvivlar jag på mig själv att jag inte kommer förstå handlingen av boken. Jag kanske inte kommer förstå sättet han skriver på, hans liknelser, jämförigheter och sättet han uttrycker sig på kanske bara kommer göra mig förvirrad. Hur han vänder på "de två tomaterna"-skämtet, som jag så många gånger skrattat åt som liten, till en vänskaps saga där kompisen ställer upp för den andra fast den blivit mosad. Hur kan det helt plötsligt bli en historia som man nästan blir tårögd av att höra när det alltid har varit en, delvis lite halvt dålig, skämt historia? En historia som barn förstår på en gång när de hör den. Tomaten blir mosad, mosad tomat är ketchup! Jätte kul, jätte lätt, alla förstår den. Men han gör om skämt historien till något allvarligare, mer omsorgsfullt, vänskaplig men kanske en ärligare historia.
 Han beskriver en stad där ingenting är som förut, där allting är som det alltid varit. Vad är inte som förut? och hur kan det då vara som det alltid varit? Just nu är jag förvirrad. Vad är det han vill få fram? skriv det isåfall! Man förstår att det är en deprimerande bok om mobbning och föräldrars död. Att inte hitta sig själv och bara följa efter gruppen för att få en känsla, även om den är liten, av att tillhöra en grupp människor, kanske till och med vänner.
Jag hoppas på att förstå boken när jag läst klart den, kanske blir det ett "pang"-slut där jag förstår allt, kanske tar det bara lite längre tid för mig att komma in i sättet han skriver på.