idakristoffersson

När jag först började läsa boken förstod jag ingenting av hans filosofiska sätt att skriva och trodde inte att jag skulle göra det heller.
Nu när den är färdigläst har jag ändrat åsikt totalt. Jag håller fast vid att själva historien är hemsk att läsa, den tar tag i själen och knyter tusen knutar så att man mår dåligt hela dagen och varje handling man gör vill man försäkra sig om att man inte kränker ner någon annan. Men sättet han skriver på har jag nu andra tankar om. I början förstod jag inte uttryck som "så är ingenting som förut, så är allting så som det allitd har varit" men det blev nästan uppenbart sista gången jag läste de orden. "Så är ingenting som förut" folk har förändrats, skaffat familj och fått barn, staden har nya byggnader och har glömt hur det en gång varit. "Så är allting så som det alltid har varit" Stefan misshandlar Juha, Stefan ångrar inte ett dugg av vad han gjorde mot Jenny, Erik är fortfarande Erik med flinet och bär fortfarande på samma stora hemlighet som han gjort sen högstadiet. Under alla nya byggnader lever hemligheterna kvar av vad som en gång varit. 

Så för att summera vad jag tyckte om boken så gillar jag den. Inte älskar, utan gillar. Jag gillar sättet han förklarar och uttrycker sig på. Som när han vill få fram att Jenny är främmande så jämför han henne med en Alien, alla vet att en Alien är främmande för oss, Jenny är en Alien. Historien är okej men inte jätte bra. Jag gillar böcker där det händer saker hela tiden, böcker som man inte kan ställa ifrån sig för att man bara måste läsa ett kapitel till, och ett till. Men denna bok har inte den dragningskraften, jag ville isåfall lägga ifrån mig den för att historien va så obehaglig. Historien var inte speciellt bra men räddas av hans sätt att skriva på och blir då en "bra bok" istället för en "bör inte läsas"-bok.
Den får 2 av 5 bullar.

-Kommer du ihåg min förälskelse i Rasmus? Det var som att jag flög på moln hela dagarna, livet var så lätt, sa Inga.

-Ja, hur skulle jag kunna glömma? Jag var lika avundsjuk på dig som en fågel utan vingar är på de andra fåglarna, svarade Nanna.

-När jag var tillsammans med Klas kände jag inte så. Jag ville hela tiden vara nära honom men...nånting var annorlunda, undrar varför.

-Du var inte kär i Klas, därför kände du så. Du tyckte om honom, men det var inte kärlek. Du kommer väl ihåg Karl som jag var tillsammans med?

Jag älskade verkligen honom, han var mitt allt. När han gjorde slut var det som att 1000 knivar stack mig i hjärtat, det gjorde så ont. Anders som jag var tillsammans med en månad efter var bara ett tröst-förhållande. Karl kommer alltid vara mitt livs kärlek precis som Rasmus kommer vara för dig.

Molnen på himlen började mörkna och regnet duggade ner på deras hår som blekts under åren. Deras ihop krympta ögon lös som tio strålande solar när de pratade om alla minnen de hade tillsammans. Träplankorna som de satt på började bli lite kalla och luften fuktig av regnet. De satt kvar där och njöt av varandras närvaro, för vem vet när ett sånt här tillfälle dyker upp igen?

-Kommer du ihåg resan till Grekland? Italienarna vi träffade där var lika vackra som utsikten över Paris på kvällstid, sa Nanna.

-Ja dem kommer jag väl ihåg, jag smälte som en isbit i solen varje gång de log.

Det luktade rosor runt om dem och deras näsor blev röda av allergi.

De var omringade av träplankor som de lutade sig mot, enda öppningen var uppåt, mot himlen.

Det var inte mycket till plats, men det var deras egna plats. Här har aldrig någon fått störa dem. De mest djupa samtalen som kan tänkas har förts innanför dessa plankor. De hemligaste hemligheterna har viskats, de blötaste tårarna har fallit, de gladaste skratten har skrattats och framför allt har den starkaste vänskapen knutits.

-Lisa och Nanna? Är ni där ute? ropade en röst.

Lisa tog Nannas hand och sa:

-Nanna, du kommer alltid vara min bästa vän. Imorgon fyller vi 8 år, glöm aldrig den dagen för den kommer inte komma tillbaka.

-Jag är så glad att du är min tvilling. Jag råkar veta att vi kommer få de barbie dockorna vi önskat oss, släng den aldrig. Den kan du ha livet ut, precis som vår vänskap.

Det är ett stort rum med litet utrymme.

De gråa möblerna, som egentligen ska vara av lysande färg, tar upp all plats.

Väggarna är färgade som blod och det luktar unket.

Fönstret står på glänt och släpper in kall luft.

Kläderna på golvet, som har legat där över en vecka, gör inte lukten bättre.

Likheten mellan sandlådan och golvet är ofattbar.

Ljudet av en sopbil tränger in i öronen som en borr i en vägg och

den förstör julmusiken som kommer från radion.

Ingenting är rätt.

Det stora rummet är fyllt med fina möbler.

Lite damm gör rummet mindre perfektionistisk, mer verkligt.

Väggarna ger ut en känsla av kärlek, glädje och trygghet.

Fönstret släpper in frisk luft och vädrar kläderna samtidigt.

Går du barfota på golvet kan du tänka dig en sandstrand långt, långt borta.

Du får chansen att drömma dig bort.

Ljudet av julmusik spelas från radion, sopbilen är som ett fint basljud i bakgrunden.

Titta närmare, fundera och du märker att

allting är rätt.