idakristoffersson

Bokens inledning består av massa frågor, konstiga och irriterande. Jag skulle inte bli förvånad om personen i fråga som får alla dessa frågor skriker inombords "håll käften!". Men frågorna gör mig också förstådd att något inte är rätt, är detta frågor från en doktor till en psykiskt sjuk patient? Till Jennie? Jag blir förvirrad och har inte tålamod till att vänta på en förklaring varför dessa frågor ställs och till vem. Ingenting blir heller klarare under de kommande sidorna och när inledningen är slut tvivlar jag på mig själv att jag inte kommer förstå handlingen av boken. Jag kanske inte kommer förstå sättet han skriver på, hans liknelser, jämförigheter och sättet han uttrycker sig på kanske bara kommer göra mig förvirrad. Hur han vänder på "de två tomaterna"-skämtet, som jag så många gånger skrattat åt som liten, till en vänskaps saga där kompisen ställer upp för den andra fast den blivit mosad. Hur kan det helt plötsligt bli en historia som man nästan blir tårögd av att höra när det alltid har varit en, delvis lite halvt dålig, skämt historia? En historia som barn förstår på en gång när de hör den. Tomaten blir mosad, mosad tomat är ketchup! Jätte kul, jätte lätt, alla förstår den. Men han gör om skämt historien till något allvarligare, mer omsorgsfullt, vänskaplig men kanske en ärligare historia.
 Han beskriver en stad där ingenting är som förut, där allting är som det alltid varit. Vad är inte som förut? och hur kan det då vara som det alltid varit? Just nu är jag förvirrad. Vad är det han vill få fram? skriv det isåfall! Man förstår att det är en deprimerande bok om mobbning och föräldrars död. Att inte hitta sig själv och bara följa efter gruppen för att få en känsla, även om den är liten, av att tillhöra en grupp människor, kanske till och med vänner.
Jag hoppas på att förstå boken när jag läst klart den, kanske blir det ett "pang"-slut där jag förstår allt, kanske tar det bara lite längre tid för mig att komma in i sättet han skriver på.